12/10/2026
På två dagar har jag lyckats locka till mig mäns förminskande kommentarer.
Först en lång utläggning om vad en riktig shaman är och varför jag minsann inte borde ta betalt för det jag gör.
Sedan en äldre herre som berättade att han minsann har hållit på med och lärt ut det här i typ 100 år redan.
Jaha. 😅
Och då är ämnet färdiglärt för resten av mänskligheten, eller?
Vem är jag att tro att jag kan lära ut trumresor?
Jo. Jag är en kvinna som har lagt tid, erfarenhet, arbete och hjärta på att skapa en grundkurs för människor som vill lära sig att hålla och guida trumresor på ett tryggt och respektfullt sätt.
Jag påstår inte att jag är shaman.
Jag påstår inte att jag har uppfunnit trumman.
Och jag påstår definitivt inte att min väg är den enda vägen.
Jag delar med mig av det jag kan och har erfarenhet av samtidigt som jag själv fortsätter att lära.
Och ja, jag tar betalt för min tid, min kunskap, mitt kursmaterial, mina förberedelser och mitt arbete. Precis som andra människor som håller kurser och utbildningar gör.
Men jag kan inte låta bli att fundera på om det finns ytterligare ett l***r i det här.
För kanske är det också tid för oss kvinnor att resa oss lite rakare nu.
Kvinnor har burit kunskap, läkande, ritualer, berättelser, sång, rytm och en nära relation till naturen genom generationer. Ändå har kvinnors kunskap och röster under långa perioder trängts undan, nedvärderats eller fått mindre utrymme.
Kanske är det dags att ta tillbaka lite av den marken.
Genom att sluta göra oss mindre för att någon annan redan har bestämt sig för att han är auktoriteten i rummet.
Jag behöver inte be om lov för att dela den kunskap jag faktiskt besitter.
Jag behöver inte vänta tills någon annan tycker att jag är tillräckligt erfaren, tillräckligt kunnig eller tillräckligt ”rätt”.
Och jag tänker inte krympa för att någon annan behöver känna sig större.
Det finns plats för fler runt elden. 🔥
Och kanske är det precis dags att vi kvinnor tar vår självklara plats där igen.
~ Weronica
